Människoliv då och nu - tips från Rolfstorps bibliotek

149987
Av: Roxberg, Ester
194556
Av: Åsbrink, Erik
198617
196656
Av: Tammer, Enno
182734
Av: Knyckare, Emma
198274
Av: Nilsson Lind, Marie
196620
Av: Ohlsson, Birgitta
196167
Av: Jeppson, Ann-Sofie
198062
Av: Van Es, Bart
Jackie av Anne Swärd

En del böcker blir man helt tagen av, så där så att man inte vill lämna. Så var det med Jackie. Anne Swärd har skrivit en isande Stockholmsskildring med den unga Jackie i centrum. Ömsom vacker, ömsom kolsvart. Hon lämnar sin hemort för ett vuxenliv i huvudstaden, året är 1988. Hon vill skriva eller åtminstone gå på konstskola. Tåget är försenat när de äntligen kommer fram och det är försent att hinna fram till advokatparet där hon ska bo inackorderad. Istället blir hon erbjuden att övernatta hos en kille hon träffat på tåget, han verkar trevlig och är något äldre. Det är början på en kärlek men också på något som kan bli hennes död. Efter detta första möte ses de inte på hela sommaren. Han verkar ha lämnat staden, hör inte av sig och syns inte till förrän framåt höstkanten. Det börjar redan där.

”Värme, kyla, värme, kyla – det är så man spränger sten, upplyser Connie krasst.

Varför lyssnar hon inte? För att hon aldrig har lyssnat på någon i hela sitt liv.”

Connie är Jackies kompis från krokiklassen, som man önskar hade gjort mer för henne. Men umgängeskretsen är liten, han är ju den första hon träffar när hon flyttar till Stockholm som nittonåring. Hon har några vänner men de vet inte så mycket om hennes privatliv, och när Connie antyder något lyssnar hon kanske inte riktigt heller. Gradvis formar han henne till sin egen och det går ganska fort, jag uppfattar att boken utspelar sig under ungefär ett år. Man kan ställa sig frågan, som alltid i dessa sammanhang, varför hon inte bara lämnar honom när de första övertrampen sker. Men förhållandet pendlar hela tiden mellan ytterligheter, kärleksfulla handlingar kontra förminskande av hela hennes väsen och person. Och Swärd gestaltar just detta, hur det är möjligt att kvinnor stannar hos män som honom, hon gör det begripligt. Jackie förstår till slut inte själv varför hon gör som hon gör, hon inser att hon agerar irrationellt men går ändå tillbaka.

Kort sagt, en mycket god bok. Den har till en början en mild framtoning som ändå fängslar från första sidorna. Det är en text som pyr, glöder hela vägen, för att mot slutet bli en fullt utvecklad brand. Och så epilogen på det, starkt! På SVT Play Babel finns också en sevärd författarintervju med den nyinvalda akademiledamoten.

Anne Swärd, Trygve Skaug, Sara Granér, Per Sinding-Larsen i SVT Play

Andrea Johansson

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Omslagsbild

Jackie av Anne Swärd

Spel på många små trummor av Olga Torkarczuk

 

Jag vill tipsa om en novellsamling av Olga Torkarczuk som heter Spel på många små trummor. Den innehåller 19 stycken berättelser och jag tänker att varje berättelse är en liten trumma där varje berättelse har sin egen melodi. Berättelserna är något ojämna men överlag är Tokarczuks språk lättsamt och novellerna är lätta att ta till sig. Hon blandar fantasifulla berättelser med mer vardagsnära texter. Hennes ton är ibland dyster såväl som hennes beskrivning av världen.    

Två av novellerna som jag fastnade för var novellerna Rågsoppa och Världens fulaste kvinna.  

Rågsoppa handlar om en mor och hennes dotter och ett nyfött barn som ger sig ut på jakt efter barnets far. Egentligen vet de inte vem som är fadern och det är heller inte så viktigt utan det handlar om att få någon att få dåligt samvete för att få pengar eller mat för dagen. Novellen ger uttryck för ett utstuderat och desperat sätt att tigga. Kanske inte så förvånande då vi många gånger fått se exempel på människans uppfinningsrikedom när nöden kräver det.  

Världens fulaste kvinna handlar om mannen som gifter sig med en vanställd kvinna. Han både äcklas och fascineras av henne och kan inte sluta tänka på henne. Till slut friar han till henne och de gifter sig. Familjen försörjer sig på at åka runt och visa upp kvinnan och efterhand får de en mycket stabil ekonomi. Mannen hamnar i en beroendeställning som han har svårt att hantera. Efter en tid tillsamman blir kvinnan gravid och mannen blir besatt av tanken på om barnet ska bli lika vanställt som kvinnan eller få ett normalt utseende. Man både vill och inte vill läsa vidare för mannens avsikter är långt ifrån goda och han får ångest över sitt beteende men kan ändå inte sluta. Han tänker att om barnet också är vanställt kan de bli ännu rikare. Han älskar inte sin fru och när barnet föds och visar sig vara lika vanställt som modern drivs berättelsen till sin spets.  

På ett ställe i texten säger kvinnan:  

"Har du tänkt på - så ensamma och sårbara människorna är. När jag ser dem sitta där och stirra på mig så tycker jag så synd om dem. Det är som om dom var alldeles tomma, så att de måste titta på något för att fyllas med innehåll. Ibland tror jag att de avundas mig. Jag är åtminstone någon. Medan dom – inga särskilda kännetecken eller egenskaper alls!"

Harriet Runevad

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Spel på många små trummor av Olga Torkarczuk

Vi ses vid världens ände

Genom att dyka ner i en annan persons liv bearbetar hon sin egen sorg. Jag dras in i resan genom geologen Albert Heims liv och i en del av geologins historia. Samtidigt läser jag om hur huvudpersonen söker efter sin partner Jens som försvann när de vandrade i de alper som Albert Heim undersökte. Boken känns inte tung att läsa utan Miek Zwamborn flyttar sig på ett bra sätt mellan de två personernas liv.

Albert Heim var den som i slutet av 1800-talet lade fram nya teorier om hur bergskedjor bildades. Här får jag inte bara läsa om hans teorier utan också om hans liv och familj. Växlingen mellan Heims liv och hennes liv, med sökandet efter Jens, fångar mig. Dessutom om du som jag är fascinerad av geologi så ger boken mycket intressant läsning.

Cecilia Granström

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Vi ses vid världens ände av Miek Zwaborn

Mordnatten – vittnenas berättelser

Det är spännande tider för oss som är intresserade av mordet på Olof Palme. Det har skrivits otaliga böcker med mer eller mindre fantastifyllda teorier under årens lopp. Ett par har på senare år blivit mycket uppmärksammade. Men nu har Palmeåklagaren Krister Petersson gått ut med att han tror att de ska kunna väcka åtal mot en person eller lägga ner den 34 år gamla utredningen redan innan sommaren. Även Palmegruppens spaningsledare Hans Melander ställde sig positiv till att gruppen skulle kunna presentera en lösning på statsministermordet. Detta efter att, kan man väl med god säkerhet säga, ny teknisk bevisning kommit fram, samt att man gått tillbaka till mordplatsen för tre år sedan. Närmare en lösning än så här har vi aldrig varit.

Både åklagaren och spaningsledaren påpekar det viktiga i att med fräscha ögon gå tillbaka till brottsplatsen för att titta efter nya infallsvinklar, istället för att gå efter teorier som har med motivbilden att göra. ”Läs eller försök minnas vad vittnen har berättat” säger Krister Petersson, och det har du själv möjlighet till i boken Mordnatten – vittnenas berättelser.

Mordnatten – vittnenas berättelser är en samling med förhörsprotokoll med 35 vittnen från mordplatsen, som hölls från morddagen till senast 31 dagar efter dådet. Det är faksimil av protokollen, så det du ser är så det ser ut i det digra arkivet för Palmemordsutredningen. Det ger en autentisk känsla och man kan nästan höra polismännens pekfingervals eka i texterna. Det enda som maskerats är vittnenas efternamn, personnummer, telefonnummer, mantalsskrivning och eventuellt arbetsplats.

Utredningen sägs vara världens största mordutredning och innehåller minst 250 hyllmeter dokument. 30 år efter mordet hade fler än 10 000 personer hörts och hela 133 personer hade dessutom erkänt dådet. Men det är alltså i berättelserna från ögonvittnena på mordnatten som Palmeutredarna gått tillbaka till.

Boken är fri från konspirationsteorier, vilket är väldigt skönt, för även om man haft endast ett litet intresse för fallet, så har man överösts av udda teorier. Men eftersom boken endast inntehåller protokollen så som de skrevs ner för 34 år sedan, slipper man teorier om teatermord och dylikt. Bokens förord är skrivet av Ingemar Krusell, som var biträdande spaningsledare 1988 till 1990. Han skriver att ”fördelen med att publicera just de initiala utsagorna är att vittnena inte medvetet eller omedvetet låtit sig påverkas inför kompletterande förhör”. För så är det, desto längre i tid från händelsen desto mer påverkad kommer man vara av media och dylikt. Detta kan man observera även i de förhör som görs med vittnena i denna bok, och då har det kanske inte gått mer än ett par veckor mellan förhören. Mest uppseendeväckande är förstås Stig, den så kallade Skandiamannen. Hans fabuleringar blir mer och mer spektakulära ju längre tid det går.

Tanken med boken är att man skall kunna läsa, tänka och bilda sig en egen uppfattning om vad som hände den där kvällen den 28 februari 1986. Har du aldrig läst något om mordet, är detta en utmärkt startpunkt. Om du läser den, då kommer du kunna vara lite förberedd när, eller skall vi skriva om, Krister Petersson presenterar sin lösning senare i år.

Daniel Mattsson

Vill du reservera boken, klicka på bilden


Mordnatten - vittnenas berättelser

Snöstorm av Augustin Erba
Augustin Erba har med sin senaste bok Snöstorm skrivit en alldeles underbar roman och jag längtar direkt efter mer. Hans text fullkomligt strilar, rätt och slätt, utan omsvep och det är så behagligt att läsa. Jag tycker om när författare tror sina läsare om något, att de överlåter en del tänkande och slutsatsdragande till oss. Boken börjar på ett tåg som står stilla på grund av en snöstorm som lamslagit delar av Sverige, där bokens huvudkaraktär befinner sig. Tomas som är dryga fyrtio år och jobbar i IT-branschen är på väg till restaurangvagnen när någon ropar hans namn och tar tag i hans rockärm. Det är som om tiden stannar och det förflutna sköljer över honom, allt kommer tillbaka:

”Jag öppnar munnen, men stänger den igen, för gamla stigar i min hjärna trampas upp och belyses, dörrar som jag aldrig trodde skulle öppnas blåser upp på vid gavel och i mitt inre går jag under valv efter valv tills jag kommer fram till det allra heligaste.” Det är Livli, hans ungdomskärlek och bästa vän från KTH, den enda som kände honom på riktigt, som delade hans ärr från uppväxten. En obesvarad kärlek och djup vänskap som fick ett abrupt slut.

Man får följa huvudpersonen under delar av livet och som riktigt liten kan man anta att Tomas har det ganska bra men det ändras efter att familjen drabbas av en stor sorg. När mamman sedan säger upp sig från sitt lärarjobb och pappan lämnar familjen för fotojobb i USA rämnar allt. Mamman drabbas av psykisk sjukdom, den scenen i boken är mycket stark och etsar sig fast trots Erbas lågmälda sätt att skriva. Tomas får bo tillfälligt hos sin morbror, fastighetsmäklaren. Veckorna går och blir till år. Tomas kämpar med att hålla sig på sin kant för att skydda sig mot morbroderns otillbörliga närmanden. Han stänger in sig på sitt källarrum och pluggar matte, flyr verkligheten och hittar en sinnlig tillfredsställelse i perfektionen som matematiken ger. Något som kanske bara en mattenörd riktigt kan förstå, men det finns en perfekt lösning på allt, bara man har rätt formel och vet vilka variabler som ska in. Att bli övergiven och lämnad på ett ställe som inte är tryggt och att ständigt behöva vara på sin vakt skapar naturligtvis en inre skräck hos honom. Den märks knappt utanpå men den finns där. Den klaustrofobiska tillvaron gör honom driven och beslutsam. Han gör bra ifrån sig i skolan, kommer in på teknisk fysik på KTH och lyckas på egen hand skaffa sig en liten bostad. Där och då lovar han sig själv att han aldrig ska tillbaka.

Livli å andra sidan kommer norrifrån, från en samisk renskötarfamilj. Hon älskar livet i norr lika mycket som fysiken på KTH men kan inte vara kvar hos sin pappa. Hon är alltför lik sin mamma som inte finns kvar. Livli är skärpt och åker så småningom till Schweiz och CERN på stipendium. Hela boken är en fröjd att läsa men särskilt studietiden i Stockholm med det sammansvetsade kompisgängets glädje och tårar har så mycket liv i sig. Lite som en viss generationsroman från 70-talet. Olika men ändå lika.

Boken har upptagit större delen av min tankeverksamhet de senaste dagarna vilket ju är ett gott betyg. Den handlar mycket om vilka val vi gör som unga och vilka konsekvenser det får. Även vilka val våra föräldrar gör och hur det drabbar eller gynnar oss. Titeln Snöstorm är för mig dubbelbottnad men jag vet inte om det är författarens avsikt eller bara min egen tolkning. Augustin Erba är förutom författare även journalist och redaktör på DN.

Andrea Johansson

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Snöstorm av Augustin Erba

Mörkrets hjärta av Joesph Conrad

Att läsa klassiker kan vara farligt. Och det enda jag tänker på då är att klassiker får mig att vilja veta mer om både författaren och den tid hen verkade i, vilket gör att det inte stannar med själva klassikern utan jag förirrar mig lätt bort i andra texter. Nu senast är det Mörkrets hjärta som får mig på fall. Boken är den första i vårens omgång av En klassiker till kaffet där vi tar oss an klassiker som fått stöd av Kulturrådet, ett litteraturstöd som kan ges till nyutgiven litteratur samt till viss nyutgivning av klassiker. En klassiker till kaffet ingår i bibliotekets läsprojekt Garanterat bra böcker vars mål är att lyfta fram titlar som fått bidrag och som vi genomför tillsammans med Region Halland och Högskolan i Halmstad med stöd av Kulturrådet.

Men tillbaka till Mörkrets hjärta, som av vissa anses vara den bästa korta roman som någonsin skrivits på engelska och som säkert många av er redan har läst. Om inte, gör det! I bokform gavs romanen ut som en av tre berättelser i Youth: A Narrative – and two other Stories 1902 men redan 1899 publicerades den i tre delar i tidskriften Blackwood’s Magazine. En föregångare till Mörkrets hjärta finns också i novellen En civilisationens utpost som ursprungligen publicerades i novellsamlingen Tales of Unrest från 1898. Hur hittade jag då den novellen? Jo genom att läsa Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist, den mycket omdebatterade essäsamling från 1992 där Lindqvist skildrar kolonialismens grymma historia och framför tesen att både nazismen och dagens rasism har sina rötter just i kolonialismen. Precis som Sven Lindqvists bok fick utstå kritik har även Joseph Conrad fått sin beskärda del. Redan 1975 kritiserade den nigerianske författaren Chinua Achebe romanen för att vara rasistisk, vilket man kan läsa om i Olof Lagercrantz biografi Färd med mörkrets hjärta: en bok om Joseph Conrads roman från 1987. En alternativ bild av Afrika, till den Joseph Conrad skildrar i Mörkrets hjärta, är Chinua Achebes egen bok Allt går sönder – enligt förlaget ”en motbild till den stereotypa, europeiska skildringen av Afrika”. Sedan måste jag ju också nämna Mörkrets hjärta i serieformat, med illustrationer av Catherine Anyango Grünewald och textadaption av David Zane Mairowitz, som helt klart ger en förstärkt bild av de fasor som möter berättaren Marlow i det inre av Kongo.

Ja så här kan det gå när man öppnar en klassiker! Vill du vara med på boksamtalet om Mörkrets hjärta finns det platser kvar och anmäler dig gör du här. Där kan du även anmäla dig till vårens andra två En klassiker till kaffet – Mot fyren av Virginia Woolf och Den förlorade trädgården av Giorgio Bassani.

Lillemor Åkerman

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Mörkrets hjärta

Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson

Jeanette Wintersons nya roman Frankissstein: en kärlekshistoria tar sin början sommaren 1816, vid Genèvesjön i Schweiz, där Mary Wollstonecraft Godwin (senare gift Shelley), då blott 19 år, befinner sig tillsammans med poeterna Percy Shelley och Lord Byron. 1816 är det år som kom att kallas ”året utan sommar” efter vulkanen Tamboras utbrott året innan. Även i Italien märker man av utbrottets följder. Det regnar mycket och är ovanligt mörkt; ett mörker som sägs ha inspirerat Byron till dikten Darkness. På plats i det hyrda huset finns också Byrons livläkare Polidori och Mary Shelleys styvsyster Claire Clairmont, tillika Byrons älskarinna. Det är här Mary Shelley ska påbörja den bok som sedan kom att bli en klassiker och som har filmatiserats många gånger om – Frankenstein, eller den moderne Prometeus. Som alla vet handlar den om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som tror sig ha kommit livets gåta på spåren. Han skapar en varelse av mänskliga likdelar och gör kroppen levande av elektricitet. Mot alla odds utvecklar varelsen en egen personlighet och börjar grubbla över sin identitet.

Efter detta inledande avsnitt kastas vi snabbt in i samtiden, till den globala mässan Tex-X-Pon om robotteknik. Dit kommer läkaren Ry Shelley. Hens syfte med att besöka mässan är att skärskåda hur robotar kommer att påverka människors mentala och fysiska hälsa. Ry Shelley ska gå på föreläsningar och göra intervjuer, bland annat med Ron Lord, en mycket framgångsrik tillverkare av sex(ro)botar, företrädesvis kvinnliga sådana. Smått förfärande läsning utifrån ett mellanmänskligt perspektiv. Och redan här inleds jag i frestelsen att börja googla, och ramlar genast över verklighetens Ron Lord, i en artikel i Dagens Nyheter från februari. Han heter Matt McMullen och finns i San Diego. Precis som bokens botar har verklighetens robotar ett inbyggt AI-system, som gör att de kan röra på huvud och läppar, blinka, prata och ha olika ansiktsuttryck. Man kan också kombinera ihop sin ”idealbot”.

På mässan träffar Ry Shelley även professor Victor Stein, ledande inom forskning kring artificiell intelligens. Han är på mässan för att hålla en föreläsning om människans framtid i en post-mänsklig värld. Hans tes är att livet kan  delas upp i tre typer. Livet Typ 1: Utvecklingsbaserat, Typ 2 : Delvis självkonstruerande, Typ 3: Helt och hållet självkonstruerande: ”Den artificiella intelligensens närbelägna värld kommer att vara en värld där våra kroppars fysiska begränsningar blir ovidkommande. Robotar kommer att ta hand om mycket av det som människor tar hand om i dag. Intelligens – kanske till och med medvetande – kommer inte längre att vara beroende av en kropp. Vi kommer att lära oss att dela planeten med icke-biologiska livsformer som skapats av oss. Vi kommer att kolonisera rymden.

Frankissstein är komplex, allvarlig men samtidigt rolig roman som på ett spännande sätt knyter samman Mary Shelleys roman och en vår tids största frågor, den om den nyttan, nöjet och faran med artificiella intelligens. Men det är också en berättelse om kärlek, liv och död, om vad som gör oss mänskliga, om återfödelse och längtan efter evigt liv. Med andra ord: en perfekt bok för boksamtal!

Lillemor Åkerman

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson

Bea Uusmas succébok Expeditionen ska bli film!

2013 släpptes Bea Uusmas bok Expeditionen; min kärlekshistoria och både läsare och kritiker tog den till sitt hjärta. Den dramatiska, mystiska och känslofyllda berättelsen grep tag i en. Men även Uusmas djupdykande och otroliga research fascinerade och imponerade - det upplevdes nästan som till gränsen av mani. 20 års research ligger till grund för Expeditionen; en kärlekshistoria, som vann Augustpris för bästa fackbok 2013, är utgiven i 9 länder och har sålts i drygt 200 000 exemplar. Nu arbetar författaren tillsammans med produktionsbolaget Anagram Sverige med filmatiseringen.

1897 begav sig Andreés polarexpedition ut på sitt livs äventyr. Salomon August Andreé, Knut Frænkel, och Nils Strindberg skulle flyga över Atlanten till Nordpolen i en vätgasballong. Expeditionen försvann dock under mystiska omständigheter i Arktis och besättningen hittades först trettiotre år senare på Vitön, som är en öde glaciärö mitt ute i ishavet. Vad hände egentligen med Andreés polarexpedition?

Berättelsen väver även in kärlekshistorien mellan den yngste besättningsmedlemmen Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier. Hon blev kvar hemma i Sverige och slutade aldrig att vänta och hoppas på att hennes älskade skulle komma hem igen.

Bea Uusma började av en slump att läsa en faktabok om Andreéexpeditionen hos en vän, och blev sedan som besatt av mysteriet. Hon började göra egna efterforskningar vad som kunde ha hänt med besättningen, och organiserade till och med en egen expedition till Vitön för att söka efter svar. Till och med Uusmas yrkesval hänger ihop med Andreé – hon utbildade sig till läkare för att själv kunna undersöka tidigare teorier och dödsorsaken, ledtrådar och provtagningar!

Det är nu sju år sedan jag läste Expeditionen; en kärlekshistoria. Den ligger fortfarande kvar i minnet som en stark läsupplevelse och jag ser verkligen fram emot att se filmatiseringen!

Fredrika Sjöberg

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Expeditionen : min kärlekshistoria av Bea Uusma

Stormfåglar av Einar Kárason
Under några timmar har jag den gångna veckan befunnit mig ombord på en nedisad trålare i farvattnen söder om Hvarf på Grönland, någonstans i närheten av Newfoundland. Trålaren, med hemvist på Island, heter Måsen och har sökt sig till fiskebankarna i området för att fiska kungsfisk. Tiden är februari 1959, trålaren har varit ute någon vecka och fyllt lastrummen med stora mängder fisk, närmare 400 ton. Fiskelyckan har med andra ord varit god. Men när fartyget är redo för att återvända till Island slår ovädret till. En lång rad tecken föregår den annalkande stormen – de tretåiga måsarna lyser med sin frånvaro, dyningarna är mycket tyngre än tidigare och trots att gryningen borde ha kommit är det förunderligt mörkt och lufttrycket störtdyker, barometern pekar rakt ner, mot storm.

Stormbyar och det isande havet gör att trålaren snabbt blir nedisad, av tunga sjok hård, hård is och under tre dagar sliter sjömännen ombord som djur, dygnet runt, för att rädda fartyget från att gå i kvav, en katastrof som drabbat så många andra fartyg i området. Det blir en kamp mot klockan och det skildras så infernaliskt bra i Einar Kárasons roman Stormfåglar. Man ser de 18 meter höga vågorna framför sig och känner kylan och vinden som viner och skräcken som växer bland besättningsmedlemmarna i takt med att nedisningen blir allt mer omfattande och möjligheterna till att komma levande ur situationen ter sig allt mer begränsade.

Stormfåglar är en slags kollektiv arbetarroman där allas överlevnad är beroende av en gemensam insats, under ledning av en plikttrogen kapten som under de tre dygnen i princip aldrig lämnar vakten på bryggan. Vid några tillfällen smyger sig ett berättarjag in i berättelsen och man förstår ganska snart vem det är. Det är en ung man vid namn Laurus, för övrigt namne med fiskmåsens latinska namn, Laurus canus. Stormfåglar blir således både en personlig berättelse om sjömannen Laurus och en berättelse om livet som sjöman i mitten av 1900-talet, något som var ”som att vara soldat i krigstid”. Många var de som aldrig återvände hem och boken bygger också på en verklig händelse 1959 då några isländska trålare råkade in i ett livsfarligt oväder på fiskebankarna utanför Newfoundland. Så sammanfattningsvis – en spännande, tät och pulshöjande berättelse om livet som sjöman och fiskare, ett liv som nog kan vara förunderligt vackert men också slitsamt och osäkert när havet visar sin sämsta sida.

Lillemor Åkerman

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Stormfåglar av Einar Kárason

Roxy av Alice Dadgostar

Många drömmer om att bli författare men få ska vara kallade. I Svensk bokhandels nummer av Vårens böcker 2020 finns det totalt 81 debutantporträtt. Någon annanstans läser jag att förlagen får ta emot tusentals manus varje år, varav de flesta kommer från personer som ännu inte har debuterat. Så av alla som skickar in manus är det alltså bara några få promille som lyckas bli antagna. Det kan ju tyckas avskräckande men för oss läsare är det ju bra att så många ändå försöker, för debutanter är alltid spännande att läsa. En av dem som lyckades ta sig igenom nålsögat 2019 är Alice Dadgostar, vars bok Roxy gavs ut i september. Dadgostar lyckades inte bara att få sin bok publicerad, hon fick också ovanligt mycket uppmärksamhet i svensk press för att vara debutant.


Alice Dadgostar är född 1995 och bor i Göteborg. Hon har bl.a. arbetat som researcher på P3 och skrivit för Djungeltrumman. Hon har även gått skrivarlinjenFotograf: Carla Orrego Veliz på Skurups folkhögskola och det var också där som hennes lärare uppmanade henne att skriva mycket och ofta. Dadgostar började skriva ned korta kapitel som delvis baserade sig på verkligheten, anteckningar som efter en hel del omarbetningar blev till en bok. Tonen i Roxy påminner krönikorna i Djungeltrumman och handlingen ger en känsla av att vara självupplevd. Romanen utspelar sig i en begränsad del av Malmö, innerstaden och man märker inte mycket av det mångkulturella Malmö. Favoritstället är Inkonst, den fristående konstscen som sedan 2006 huserar i den gamla chokladfabriken Mazetti och restaurang Möllan Curry. Där och på andra platser som säkert också finns i verkligheten hänger Roxy och hennes vänner runt, dricker öl och försöker hitta sig själva, kärleken och meningen med livet. Den övervägande känslan är dock att alla andra verkar leva långt mer lyckade liv, något som det flitiga användandet av sociala medier förstärker. Det finns gott om samtidsmarkörer, som unga säkert lätt kan känna igen sig i, men även jag då det finns många referenser till den litterära och kulturella värld som är en del av min vardag.


Roxy skulle kunna vara ett exempel på det som kallas tillståndslitteratur, alltså en litteratur som föredrar stämning och tillstånd framför intrig och handling (i motsättning till handlingslitteratur eller ”den stora episka romanen”) och som en del mer etablerade författare i den gångna sommarens kulturdebatt menade att unga författare föredrar. Det finns ingen riktig början och inte heller något riktigt slut i Roxy. Skrivarkursens termin lider visserligen mot sitt slut, men inte ens det är den självklara början på något nytt. Om man då inte heter Alice Dadgostar och faktiskt till slut får godkänt av redaktören på Albert Bonniers förlag. Och jag är övertygad om att Dadgostar snart är tillbaka med en andra roman. Kanske en fortsättning på Roxy, men jag tror och hoppas på något helt annat. Vem vet, kanske till och med en handlingsroman? För språkkänsla, och en förmåga att skriva trovärdigt, det har Alice Dadgostar. Dessutom är hon riktigt rolig emellanåt. I Roxy finns ett föräldrapar där igenkänningen från min sida är pinsamt stor.


Lillemor Åkerman

Vill du reservera boken, klicka på bilden.

Roxy av Alice Dadgostar

Språk

Kontakt

Biblioteken i Varberg

0340-88 600
0340-88 601
biblioteket@varberg.se